.

---

Jag tror knappast jag är den enda 15-åringen som i stort sett styrs av föräldrarnas beslut och moral, endå känns det så. Tider & regler som måste följas, rummet som ska städas och datorn som måste stängas av omedelbart! Är jag den enda som känner mig fångad?

Ibland tror jag att min mamma uppfattar mig som 5 år, för ibland är det som om vi var tillbaka till den tiden då jag blev daddad som om jag inte ens kunde prata själv. I hennes ögon kommer jag väl alltid att vara den där lilla tjocka bebisen som alltid ville sitta i mammas knä. Men borde hon inte inse att jag faktiskt inte är det längre? Att jag nästan är vuxen och kan ta eget ansvar, fatta egna beslut, och välja min väg i livet? Det är ju inte hon som ska bestämma hur jag ska se ut och vad jag ska tycka. Det har jag mig själv till.

Och nu, 5 dagar innan min 15-års dag, verkar hon fortfarande inte fatta det. Trots att jag verkligen älskar min mamma, så är jag så jä*la trött på att hon aldrig inser faktum -jag är inget barn längre, och borde inte behandlas som ett.

/ M